sofiestomi

Kom på för någon dag sen att jag skulle räkna ut hur mycket jag har gått upp och ner sen jag fick ätstörningar. Räknade bara antal kilo som jag i stort gått upp/ner, alltså inte den naturliga viktförändringen som man har på ca 1-5 kilo även när man går upp eller ner. Jag menar alltså att när man går ner exempelvis 10 kilo så går man ju oftast inte rakt ner utan man går ner, upp, ner. Summan jag fick var ca 150 kilo. Det är helt sjukt, två hela människor har jag bantat bort och lagt på mig. Tänk vad mycket arbete jag har lagt ner på det, flera års tankebesatthet av att gå ner, ner, ner. Den ångesten, paniken och självhatet jag har känt när jag har gått upp. Vad har jag gjort med mitt liv? Med mig själv? Jag är glad att min kropp fortfarande fungerar relativt bra när jag har misshandlat den så fruktansvärt genom åren. Jag är så besviken på mig själv, på vården och på att det ska vara så jävla svårt att bli frisk. Varför var det ingen som tog min bulimi på allvar? Läste journalanteckningarna från när jag var inlagd på akutpsyk på Östra där den vård jag fick var att tvinga upp vikten fort, låst rum, toavakt allt för att jag skulle gå upp i vikt så de kunde skriva ut mig när det enda jag bad om var att få hjälp med min bulimi. Jag förhandlade mig till att bli utskriven innan den understa målvikten hade nåtts för att jag hävdade att jag mådde mycket bättre och skulle fortsätta själv. Jag gick ner ännu mer än innan jag blev akutinlagd såklart och mina värden var fortfarande så uppfuckade att det var livsfarligt. Och i journalen tyckte de att de hade nått målen med behandlingen och att jag var redo att skrivas ut. Det är helt SJUKT! Och på dagvården sen, där jag gick tre månader för att få hjälp och skrek och grinade nästan varje dag för att de aldrig hjälpte mig. Jag var för fan på rätt väg efter tre månaders slutenvård, där har vi ett halvår med bortslängda skattepengar. Så onödigt, så dumt att man vill skratta. Jag vet att jag inte ska klaga, två av dom jag var inlagd med är på ett annat behandlingshem och har varit där ett och ett halvt år nu. Flera andra har blivit inlagd på andra ställen, en blev frisk och mår bra idag, två andra håller på som jag. Det är inte okej att vården, eller snarare eftervården, är så himla dålig.
Det komplexa är att ingen i samhället är frisk, och det anses vara okej. Som en bekant till mig som skriver i sin blogg att hon ätit 1500 kcal under dagsbehovet och tränat bort 700 kcal ytterligare varje dag under en hel vecka, skriver vad hon äter, hur mycket ångest hon får när hon äter godis. Dessutom vet jag att hon kräks. Hon får pepp, höra att hon är duktig och att hon inspirerar. Jag blir så förbannad. Det finns inget positivt i att leka "anorexia light". Dessutom triggar det som fan och jag läser och får ångest när jag faktiskt varit skitduktig och ätit frukost, lunch och middag. Aldrig mer vara duktig blir känslan, duktig är man tydligen om man inte äter och blir så smal det går. Men jag som vet den mindre vackra sidan fortsätter kämpa men hatar att jag måste för jag vill inte att folk ska titta på mig och tänka tjockis och att hela sommarhalvåret är ett helvete för att man hatar sig själv och vad man väger.
Och hur ska jag kunna bli frisk när vägen till ett normalt ätande är att lyssna på sin kropp. Min kropp har inte fått rätt mängd mat på så många år att den skickar ut fel signaler som jag sen misstolkar. Min kropp är en främling och dessutom har jag ju den fantastiska läggningen att jag försöker motarbeta och förneka allt jag känner som jag vet med mitt förnuft är bra för mig.
Avslutar med en liten text jag hittade i en artikel som jag tyckte var lite upplyftande:

"En ätstörning är ett spöke eller ett monster som härjar i människors psyke. Det innebär en stor ansträngning för personen som är sjuk och det krävs mycket för att ett tillfrisknande ska ske. Alla kan däremot bli friska från sin ätstörning".