sofiestomi -

You're simply the best!

Jag mår så himla bra och är så himla glad! Har haft en av de bästa helgerna i hela mitt liv, jag och Erica har gjort så mycket roliga och mysiga saker tillsammans. Söndagen var helt sjuk. Började med frukost till "Bring it on" (Kirsten Dunst, iiiiiiiiihhh!) sen åkte vi ner till hälsinggårdsbryggorna, på vägen dit fick jag visa henne var vi köpte vattenmelonstuggummin, ringde snusksamtal på idrottslektionerna och annat en blivande fru bör veta. Sen tog vi världsvant på oss långfärdsgrillerna och gled ograciöst ut på sjön. Tänk er bambi på hal is med brutna ben och allvarlig motoriksproblematik. Men sjukt kul var det! Sen åkte vi till Åsbo och grillade korv, jag lyckades köra in på VARENDA, det fanns hundra och jag skojar INTE, gångvägar innan vi kom till parkeringen tack vare Ericas fantastiska förmåga att hitta fel. Nu kanske jag inte ska skylla allt på henne men det gör jag ändå:D
Allt är så bra med Erica. Hon tar fram det bästa hos mig och jag vill inget hellre än att leva tillsammans med henne. Jag visste inte att det kunde kännas såhär, att jag kunde vara så säker på något. Men det är jag, jag är helt säker med hela mitt förnuft, alla mina känslor och allt som är jag.

Jag har köpt glasögon på nätet idag, yey! Man fick inte låna hem så jag slog på stort rakt av. Vi har ju faktiskt i dbt läxa att göra saker som står på en lång lista, en av dem är att slå på stort så då har Sofie gjort sin läxa idag då.
Andra saker som står på listan är:
*Gå hem från jobbet
*Åka på semester
*Inte göra någonting på hela dagen
*Sova
*Sitta på utomhuscaféer
*Ligga i badkaret
*Försöka vinna pengar
*Äta godis, fet mat
*Flyga flyplan

Och jag som försöker hävda att gå i dbt är ett heltidsarbete:P

Massa kärlek till mina fina kvinnor i mitt liv på internationella kvinnodagen! Ni gör världen till en mycket bättre plats och jag är så lycklig att jag har er. Jag går ofta runt och tänker på min fantastic four. Att jag har er, min kärlek Erica, min syster Yonna, min bästa vän Karin och min bästa kusin Hanna. Jag älskar er alla och ni kommer gå hur långt som helst. Ni inspirerar mig med eran klokhet, skönhet och stora hjärtan. Ta världen med storm och fortsätt vara precis så underbara som bara ni kan vara!

2010-03-08 @ 23:18:22 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

150 kilo på 10 år

Kom på för någon dag sen att jag skulle räkna ut hur mycket jag har gått upp och ner sen jag fick ätstörningar. Räknade bara antal kilo som jag i stort gått upp/ner, alltså inte den naturliga viktförändringen som man har på ca 1-5 kilo även när man går upp eller ner. Jag menar alltså att när man går ner exempelvis 10 kilo så går man ju oftast inte rakt ner utan man går ner, upp, ner. Summan jag fick var ca 150 kilo. Det är helt sjukt, två hela människor har jag bantat bort och lagt på mig. Tänk vad mycket arbete jag har lagt ner på det, flera års tankebesatthet av att gå ner, ner, ner. Den ångesten, paniken och självhatet jag har känt när jag har gått upp. Vad har jag gjort med mitt liv? Med mig själv? Jag är glad att min kropp fortfarande fungerar relativt bra när jag har misshandlat den så fruktansvärt genom åren. Jag är så besviken på mig själv, på vården och på att det ska vara så jävla svårt att bli frisk. Varför var det ingen som tog min bulimi på allvar? Läste journalanteckningarna från när jag var inlagd på akutpsyk på Östra där den vård jag fick var att tvinga upp vikten fort, låst rum, toavakt allt för att jag skulle gå upp i vikt så de kunde skriva ut mig när det enda jag bad om var att få hjälp med min bulimi. Jag förhandlade mig till att bli utskriven innan den understa målvikten hade nåtts för att jag hävdade att jag mådde mycket bättre och skulle fortsätta själv. Jag gick ner ännu mer än innan jag blev akutinlagd såklart och mina värden var fortfarande så uppfuckade att det var livsfarligt. Och i journalen tyckte de att de hade nått målen med behandlingen och att jag var redo att skrivas ut. Det är helt SJUKT! Och på dagvården sen, där jag gick tre månader för att få hjälp och skrek och grinade nästan varje dag för att de aldrig hjälpte mig. Jag var för fan på rätt väg efter tre månaders slutenvård, där har vi ett halvår med bortslängda skattepengar. Så onödigt, så dumt att man vill skratta. Jag vet att jag inte ska klaga, två av dom jag var inlagd med är på ett annat behandlingshem och har varit där ett och ett halvt år nu. Flera andra har blivit inlagd på andra ställen, en blev frisk och mår bra idag, två andra håller på som jag. Det är inte okej att vården, eller snarare eftervården, är så himla dålig.
Det komplexa är att ingen i samhället är frisk, och det anses vara okej. Som en bekant till mig som skriver i sin blogg att hon ätit 1500 kcal under dagsbehovet och tränat bort 700 kcal ytterligare varje dag under en hel vecka, skriver vad hon äter, hur mycket ångest hon får när hon äter godis. Dessutom vet jag att hon kräks. Hon får pepp, höra att hon är duktig och att hon inspirerar. Jag blir så förbannad. Det finns inget positivt i att leka "anorexia light". Dessutom triggar det som fan och jag läser och får ångest när jag faktiskt varit skitduktig och ätit frukost, lunch och middag. Aldrig mer vara duktig blir känslan, duktig är man tydligen om man inte äter och blir så smal det går. Men jag som vet den mindre vackra sidan fortsätter kämpa men hatar att jag måste för jag vill inte att folk ska titta på mig och tänka tjockis och att hela sommarhalvåret är ett helvete för att man hatar sig själv och vad man väger.
Och hur ska jag kunna bli frisk när vägen till ett normalt ätande är att lyssna på sin kropp. Min kropp har inte fått rätt mängd mat på så många år att den skickar ut fel signaler som jag sen misstolkar. Min kropp är en främling och dessutom har jag ju den fantastiska läggningen att jag försöker motarbeta och förneka allt jag känner som jag vet med mitt förnuft är bra för mig.
Avslutar med en liten text jag hittade i en artikel som jag tyckte var lite upplyftande:

"En ätstörning är ett spöke eller ett monster som härjar i människors psyke. Det innebär en stor ansträngning för personen som är sjuk och det krävs mycket för att ett tillfrisknande ska ske. Alla kan däremot bli friska från sin ätstörning".

2010-03-04 @ 22:52:18 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Bra sak!

Sofie har blivit nominerad till att sitta med i vänsterpartiets styrelse! Hjälp jag hade ingen aning om att jag skulle göra ett så bra intryck att någon kom att tänka på att föreslå mig att sitta med där. Det här är kul, peppande och jag blir jätteglad. Jag är inte den enda som är nominerad såklart och jag vet inte om det är särskilt speciellt egentligen. Men det var någon som såg mig, som tänkte "den tjejen borde vara med att påverka", någon som är mån om att partiet ska gå bra. Och för mig är det hur stort som helst!

2010-02-26 @ 12:25:08 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Edith!

Sitter hos Karin och har fastnat i en Edith Södergran bok.

jag har krafter. Jag fruktar ingenting.
Ljus är himlen för mig.
Går världen under -
jag går icke under.
Mina ljusa horisonter stå
över jordens stormande natt.
Träden fram ur det gåtfulla ljusfält!
Oböjlig väntar min kraft.

Demoner, med hela mitt allvar vill jag se eder i ögonen.

Oh vad helvetet är härligt!
I helvetet talar ingen om döden.
Helvetet är murat i jordens innandöme
och smyckat med glödande blommor...
I helvetet säger ingen ett tomt ord...
I helvetet har ingen druckit och ingen har sovit
och ingen vilar och ingen sitter stilla.
I helvetet talar ingen, men alla skrika,
där äro tårar icke tårar och alla sorger äro utan kraft.
I helvetet blir ingen sjuk och ingen tröttnar.
Helvetet är oföränderligt och evigt.

Det är så fantastiskt vackert. Små ord i kombination som får en att känna.

2010-02-26 @ 12:15:18 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Svordommar

Böghelvete nu är jag skitarg för jag hade skrivit ett sjukt långt, roligt, intelligent och givande blogginlägg så lägger modemet av! Jag är AAARRRRRGGGG! Jaja, ni är bäst allihopa mina fina, underbara, älskade människor som är mig nära här i livet. Jag är framme hos Umeås finest girl ganska snart, det gillar, gillar, gillar jag!

2010-02-24 @ 20:03:49 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Om dålig journalistik

Satt och surfade runt på lite nyhetssidor igår innan jag somnade, fastnade i en artikel på SvD som handlade om en kille som troligen hade varit tillsammans med en tjej som hade borderline. Tjejen som dom beskrev betedde sig som en riktig psykopat, en vidrig kvinna som behandlade honom som skit, tryckte ner honom och manipulerade honom. Killen var väldigt bitter över åren han hade lagt ner på henne, att de hade barn ihop och att kommunikationen fungerade uselt. Att tjejen hade borderline hade en kompis till killen sagt till honom, utan diagnos eller kvalificerad kunskap. Tidningen gick dock ut med att det var en sanning. Även en psykiatriker var utfrågad i artikeln och hon bekräftade att personer med borderlinestörning är såhär hänsynslösa och hemska. I mina ögon så hade tjejen absolut problem, hon behöver professionell hjälp framförallt för barnens skull. Men att smutskasta diagnosen borderline med att säga att man ska passa sig jävligt noga för att ingå i relationer med dom tycker jag är lite väl i överkant. Det fanns inga andra belägg för att hon hade borderline vilket är väldigt märkligt när diagnosen består av nio kriterier. För mig som har ganska begränsade kunskaper om olika psykiska sjukdommar tycker ändå att det snarare låter som att tjejen var psykopat. Det är inte samma sak, att ha borderline är mycket mer att förakta sig själv och skada sig själv för att bekräfta sin egen värdelöshet. Man gör det inte för att man vill plåga andra. Visst kan man vara hemsk, hota med saker, döma andra och älska någon högt för att nästa stund göra slut på relationen för att man anser att personen är en värdelös idiot. Men jag har träffat en hel del tjejer och killar med borderline och de har i de flesta fall varit helt underbara människor. Okej att det är skillnad när man går i behandling ihop, då kämpar man mot sina mindre vackra sidor. Men lika empatiska, känsliga och härliga människor som dom får man leta efter. Och lyckas man få en relation med en borderline att fungera kan det vara helt fantastiskt. Stormigt och kanske lite okontrollerat men väldigt härligt då man lätt kommer nära varandra eftersom en borderline lever i känslan väldigt ofta. Nu skriver jag det här ganska mycket för att bekräfta för mig själv att jag duger till att ha relationer med. Det var ganska knäckande att läsa en så vinklad och svart bild av sin egen sjukdom. Som att gå ut med en artikel om hur hemskt det är att leva med en cancerperson bara för att den är deppad och kan dö varje dag. Det är aldrig lätt att ha att göra med någon som är sjuk, men ingen vinner på att bara belysa det dåliga.

2010-02-23 @ 15:33:20 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Dagens living on the edge: ta sig hem!

Måste erkänna att den senaste veckans tränande med dbtläxan faktiskt har gjort förvånande stor effekt. När jag till slut fick min bussbiljett hem fick jag veta imorse att ingen tunnelbana gick in mot stan, vilket betydde ersättningsbussar och galet mycket stressade människor. Är det något jag kan jaga upp mig för och nästan få panik av innan jag ens är i situationen så är det ju tanken på att vara fast bland massa människor på ett otryggt ställe. Men eftersom Yonna ringde redan halv nio så hade jag gott om tid på mig. Såg till att vara ordentligt förberedd, äta frukost, dricka kaffe, välja ut musik som kunde hjälpa mig, hitta rätt tankar osv. När jag väl stod och väntade på bussen så var det inte så farligt, sjukt kallt så huvudet höll sig ganska coolt. Men när busshelvetet kom helt fullpackad så ville jag mest gå hem och gräva ner mig igen. Men jag gick på, och det gick bra! Visst kom ångesten ibland, så där som den gör. Dyker upp just när man har börjat slappna av och skjuter genom hela kroppen men jag fortsatte tänka ”tankar är bara tankar, känslor är bara känslor”. Så tittade jag på dom som hade fått sittplattser, de satt helt lugnt och blundade eller tittade ut. Försökte apa efter och spela att även jag var lugn, lite fake it til you make it. Och det kändes ungefär som att småle det första man gör när man vaknar, det är det sista man vill göra men tvingar man sig till det får man ett litet frö av glädje i bröstet och man kommer upp. Så jag kom fram till centralen i god tid. När jag satt och väntade kom en kvinna med jesus papper fram och ville tala. Jag låtsades vara dövstum. Sen kom ytterligare en kvinna fram med vakttornet. Känner mig utvald, fast på ett dåligt sätt.

Bussen hem till Falun gick väl sådär sen, blev alldeles nervös när vi skulle gå på bussen så jag tappade tygväskan med datorn i och då var väl helvetet igång tills jag kunde sätta mig och försäkra mig om det fortfarande fungerade. Åh jag blir så irriterad på att jag är så himla klantig, så fort jag rör mig så är det något som går sönder. Åtminstone något som trillar i golvet. För exempel kan ni fråga Erica hur många gånger jag har lagat sönder hennes badkar:P sen satte det sig nån medelålders, lagom fet, karl som tryckte in mig så jag fick ryggskott och dessutom skulle prata om fruktansvärt ointressanta saker. Lite underhållande att han blev väldigt intresserad av min bakgrundsbild på datorn dock, satt och stirrade en evighet och frågade om det verkligen var en dödskalle med nakna kvinnor. Det var inte alls pinsamt, inte någonstans. Sen höll jag på att missa bussbytet i Borlänge och hamna i Mora istället. Men det är ju sånt som händer.

Imorgon ska jag ha en genomgång av gymmet med en personlig tränare. Är måttligt road av att någon ska stå och se på när jag lägger på 7,5 kilo på maskinerna som tränar armarna och måste ta i så jag blir blå i ansiktet om jag ska klara tio lyft.

Jag borde sova, men jag är dålig på att sova när jag är ensam om kvällarna. Återkommer imorgon då jag får mitt nya bredband, wiihuuu!

2010-02-23 @ 01:12:40 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Spin off

Men hallå ja! Var ju ett tag sen jag gaggade ner några rader nu, men nu har jag ju krystat fram en alldeles färsk minidator! Jag har döpt honom till Stewie efter den fantastiska unga herren i Family Guy. Sitter i soffan efter att ha varit på spinning och fyller på enerigilagret med knäckemacka med apselsinmarmelad, sweet! Har programmet landet brunsås i bakrunden, fantastiskt roligt namn måste jag säga om ni förstår vad jag menar:P man blir inte direkt sugen. Men köper man snabbmatsburgare kan det ju faktiskt finnas bajsspår i, skitäckligt jag vet men det ÄR sant. Endast i köttburgarna dock, såklart.

Jaha i dag har jag funderat på begreppet ”missförstå mig rätt”. Fruktansvärt otrevligt att säga det till någon. Nu är inte jag den som är känd för att förstå sånna här uttryck (exempelvis jag är inte den som är den, nähä vem fan är man då och vem vill man vara om man inte är den som är den som jag antar att man pratar om? Och vitt är det nya svarta, när blev vitt svart och varför köper man inte något svart om man nu vill att det nya vita ska vara svart? Vavava?) Som jag ser det så menar man helt enkelt att ”ja du är ju helt skev och det du säger är totalt idiotiskt men ta inte illa upp” med att säga missförstå mig rätt. Man vill liksom förnedra någons åsikter samtidigt som man tar ifrån personens rätt att säga att man tog illa upp. Inte okej! Ja jag vet att jag tänker för mycket på oväsentliga saker.

Snart kommer mitt lilla gull hit! Det passar väl bra att skriva en liten låttext om vad kärlek för mig är. Ursäkta den dåliga översättningen, borde kanske ta orginalet på engelska men känns mer personligt på bananspråket.

Jag vill ha någon att dela resten av mitt liv med,

någon att dela mina innersta tankar

som vet mina intima detaljer .

Någon som ska stå vid min sida och ge mig stöd,

och i gengäld ska hon få mitt stöd.

Hon kommer lyssna på mig när jag vill prata om den värld vi lever i

och om livet i allmänhet.

Även om mina åsikter kan vara fel,

de kan till och med vara absurda

så kommer hon höra mig.

Hon kommer inte vara lätt att omvända till mitt sätt att tänka.

Sanningen är att vi ofta kommer vara oense.

Men i slutet av det hela kommer hon förstå mig.

Jag vill ha någon som bryr sig för mig passionerat,

med varje tanke och med varje andetag.

Någon som hjälper mig se saker i ett annat ljus.

Alla saker jag avskyr kommer jag nästan gilla.

Jag vill inte vara bunden på någons strängar,

försöker verkligen undvika detta.

Men när jag sover vill jag ha någonsom lägger sina armar runt mig

och kysser mig ömt.

Även om dessa saker gör mig skräckslagen så kan jag i det här fallet älska det.

Kärlek till er alla!

2010-02-10 @ 20:56:24 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Babblemang

Idag mina kära ska jag dela med mig av lite tankar och funderingar. Att gå från kaos till insikt om verkligheten och agera enligt regelboken är nog bland det svåraste man kan göra som männsika. När man som jag får dessa kriser väldigt ofta och har svårt att låta småsaker stanna vid att vara just småsaker, när det blir ett stort känslokalas av en enda lite skittanke man råkar tänka så blir livet ganska komplicerat. Men det handlar mycket om att skapa rätt förutsättningar och är det något jag har nu så är det precis rätt förutsättningar. Nu kommer jag vara väldigt ärlig med mina tankar men det kan nog vara skönt för er att höra dom också. När ni ger mig så mycket kärlek och lägger energi på att hjälpa mig så vill jag ge tillbaka lite hopp och visa för er att ni kan lita på att jag verkligen försöker. Att jag jobbar stenhårt, att det går sådär men att det alltid går två steg fram och ett bak. När samhället har gett mig den grund att stå på så blir jag ganska rädd för att det är så mycket upp till mig själv att fixa det här nu. Men jag har gett mig själv ganska bra förutsättningar också. Jag missbrukar inga substanser, att bli helt nykter var som att åka hiss upp till sjunde våningen från källarplan. Det har inte tagit bort att det fortfarande är sjukt svårt att leva med mina svårigheter men det har tagit bort en hel hög massa problem som bara fanns där pga alkoholen, det har gjort mig mer vaken och mindre sårbar. Men det bästa jag har gjort för mig själv är att ta bort mina möjligheter att göra illa mig, självklart kan man vara kreativ vad gäller sådana saker men nu finns inget ständigt närvarande i plånboken, inga farliga saker i hemmet, har inte gömt något nånstans "in case of emergency". Nu är det jag och ångesten, jag är redo som fan när den kommer. Jag har levt med något vasst inom räckhåll sen hela den här destruktiva cirkeln började. Det var väl ett halvår efter förra dbtvändan jag inte hade det. Men då mådde jag relativt bra och var inte rädd för att överbemannas av känslor, nu är jag skraj som bara den men jag har bestämt mig. Nu vill jag bli fri på riktigt och då måste jag våga utmana mig och ta bort skiten. Jag vill må bra och då får jag banne mig göra det jag vet att jag måste. Även fast jag inte skadade mig på det sättet i flera år så kunde jag tänka att jag kan göra det om det blir för jobbigt. Nu har jag inga sånna tankar som kan rädda mig från att deala med de känslorna som är farliga i mina ögon. Nu får ni inte tro att jag ligger och badar i ångest jämt och ständigt. Det är som vanligt med högt och lågt hela tiden men i sju fall av tio tar jag faktiskt det rätta beslutet av bara farten. Jag har kommit ganska långt, och när jag mår bra kan jag faktiskt tänka att jag har kommit, ursäkta ordvalet, jävligt långt.

Något annat bra som alla borde göra varje kväll är att fråga sig själv vad har jag gjort bra idag? Varje kväll jag kommer ihåg det ställer jag frågan och ibland kommer jag på massa småsaker man lätt glömmer bort annars. Låter kanske lite väl Mia Törnblom men det är faktiskt sjukt peppande! Andra dagar när jag har fuckat till allt åt skogen och skäms som en hund så kan jag iallafall säga till mig att jag överlevde, och det är väl det bästa jag kunde ha gjort den dagen.

Nu borde jag publicera det här innan jag raderar allt för att jag känner mig pinsam och skäms över allt som jag har skrivit. Sedär, nu skaffade jag mig lite jobb med att hantera känslor till kvällen också:P

2010-02-04 @ 17:28:52 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Pitt

Lyssnar på "coconut" av Harry Nilsson, hjälp jag visste sannerligen inte vad en låt var innan ni vet vad. Stackarn har ju säkert varit med om något traumatiskt eftersom han skriver en hel låt om att han hällde lime i kokosnöten och att nått flickeflarn drack upp allt. Inte en droppe kokosnötsmjölk kvar till Harry. Buhuhu.

Här är det fest på torkade plommon och svartvinbärssaft. Har väl stoppat i mig minst en påse torkad frukt per dag den här veckan, vilket eventuellt har gjort nån slags verkan på min icke existerande tarmfunktion. Misstänker även att det finns nån anledning till varför jag inte nämnde denna veckas torkadfruktorgie för vårdcentralen när jag ringde dom idag och klagade över diverse mellangärdessymptom. Känns väldigt fint att kalasa på pitted prunes om vi ska använda det ståtliga namnet på påsen iaf. För att citera den lysande innehållsförteckningen: "Prunes have been mechanically PITTED so they may contain PITS or PIT fragments." Pittfragment alltså? Hahahaha jag dööör...

Nu kommer Hanoi hit snart för lakritsthé, halv åtta hos mig och babblemang. Whunderbart!

2010-02-03 @ 19:27:17 Permalink Allmänt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Muskelbygge!

Kan ni tänka er något mer underbart än att sätta sig i en kall bil, utan koffein i kroppen, på väg mot gymmet för att tortera kroppen och så spelar radion "en rosa helikopter"? Fantastiskt! P4 kan man minsann lita på när man besitter det sämsta morgonhumöret i stan. Väl inne på gymmet nickar två medelåldersmän till mig, så som man gör när man träffas på gym, man liksom mönstrar varandra, bystar upp sig lite, suger ihop läpparna, höjer ögonbrynen och nickar gillande. Inte varje dag man får uppskattande blickar av två hårfagra karlar så tidigt på morgonen, för att lyfta coolhetsfaktorn ytterligare kanske jag ska nämna att den ena luktade som ett dött djur och den andre hade en Slitztröja på sig med undertexten "tidningen för riktiga män". Kommentarer överflödiga.

Gav hamstringsmuskulaturen en rejäl omgång iaf, herregud han som namngav alla muskler måste ju ha käkat något roligt. Hamstringsmuskel? Om man göder den kan man få gå i ide då? Då kan jag mycket väl tänka mig att börja träna regelbundet. Kan även tänka mig att ta lite anabola så den blir riktigt fet med minsta möjliga ansträgning, har ju aldrig varit den som tackar nej till enkla lösningar även om det innebär omoraliska metoder.

Nu blir det kaffe och macka med mor och mormor, sen borde jag duscha eftersom jag hör och häpna... faktiskt ansträngde mig så det kom lite svett i pannan!

2010-02-03 @ 12:41:44 Permalink Allmänt Kommentarer (6) Trackbacks ()

Teknikfobi

Ja det har ju bara tagit hela eftermiddagen att lära sig hur man lägger upp youtubeklipp i sina inlägg. Åh Ulla-Bella sen du försvann har världen blivit så oerhört mycket mer komplicerad. Har gjort en hel del vettigt idag iaf, beställt mp3-spelare, ringt dalakraft, gått med i vänsterpartiet osv. Detta trots att jag var tvungen att åka ifrån min lilla familia i Vårberg. Buhu det är inte rättvist att Erica bor i sthlm och jag i Falun men man får väl tänka att det kunde ha varit värre. Hon hade kunnat bo i nått Talibanland eller ännu värre... vara värmlänning! Hu så hemskt.

Vill verkligen beskriva alla mina magåkommor jag lider av just nu för er men vill samtidigt inte att ni ska tappa matlusten för resten av året, ska ta mig i kragen och gå till affären och handla allt som kan få den att bli på bättre humör. Det börjar nämligen bli lite pinsamt att ingen vill stå närmare än tre meter ifrån mig eller att alla frågar om jag råkat trampa i en kattbajs på vägen. En väldigt stor kattbajs.

2010-02-02 @ 15:59:32 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Obekvämt att råkas!

Med tanke på min dators tillstånd och mina grannars extremt dåliga inställning till att bjuda mig på nät så kommer den här bloggen uppdateras med väldigt ojämna mellanrum. Borde skaffa sån där grej som gör att man kan uppdatera via mobilen eftersom jag främst vill skaffa blogg för att kunna gnälla och låta ni få som ska få adressen hit ta del av allt som irriterar mig under en dag. Det vill inte säga lite alltså. Men! Idag är det trots allt paradise hotel final. GO Jackie, GO Jackie! Hjälp vad nervös jag kommer vara, jag blev ju till och med nervös inför Robinsson finalen. Vilket kanske var lite obefogat då jag hade sett ca en halvtimme av hela säsongen innan. Men ni vet hur läget ligger, först går jag och vräker ur mig oförskämdheter om en tv-serie tills jag av slumpen råkar se en trailer och sen är jag hooked och kan grina en hel kväll för att fel person åkte ur. Tvingade även stackars Erica att bevittna denna Robinsson final som nog var det tråkigaste som visats på tv sen tiden innan testbilden fick en pinne som åkte fram och tillbaka. Men som man brukar säga, i kärlek och tv-krig är allt tillåtet. Pinsamt att Polio Roberto är programledare, de borde haft ett gemensamt ö-råd och röstat ut honom redan i första avsnittet. Herregud, har han gjort något efter Stockholmsnatt för att förtjäna uppmärksamhet? Här har ni honom iaf, ett stycke värsting!

2010-02-02 @ 14:10:01 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()